COMPOSTELA.

Jag vallfärdade till Compostela nåd i överflöd och nåd söker och vad jag fann var den stora natten, änglar på klipporna och stengjutna gargoyler som spirade över spiror, otroliga valv och klockvevar, det gråa av regnet, som föll ner genom århundradena, rännan som hamrade på transporten av vatten. Regn i Spanien. Regn av Compostela. Hittade jag frukten av min tro eller myten om tom vidskepelse?

Utanför Lugo, där är gudinnan Lupas tron, lunchade jag ostron på en trevlig restaurang och innan jag med mina ögon såg tilltänkt foder till gravarnas ohyra, Gozo-högen som jag älskade med en vacker negerska från Kuba, hon var söt och förstående med min impotens.

Santiago den vackra ser du aldrig förrän du är ovanpå henne.

 

 Sedan drinkar, kaffebarer och tavernor vid sidan av Azabachería. Där fanns jethandlarnas boningar. Succinum nigrum. De handlade om svarta stenar. Att omfamna aposteln kunde jag inte. Det var efter timmar, långt över natten på en fredag. Sextoner hade åkt hem eller drack på pubarna i närheten av Plaza del Obradoiro. Kanonerna vid katedralen var klara med vesper, järnportarna med sina räcken som spjut stängdes, bara jag kunde se den stora perronen som leder till de magiska tornen, La Puerta del Perdón i ärans veranda, den bästa representationen av ära och rang någonsin utformad över linjen av burinslaget (burilada) med alla gestalter som eskorterar pantokratorn Kristus i vördnad och majestät sittande som domare som framträder med allt spektakulärt i helgonens och martyrernas domstol, de nio graderna av änglar som följer hans sedel. , den mystiska mandeln, som simulerar den yttre öppningen av en vulva. Escatologi, teologi, biologi, en sång till den eviga cellen representerad under förklädnaden av den mystiska kroppen som symboliserar ett ägg.

Och där var den gode Jack, son till Zebedeo och María Salomé, som en åska i fred med sig själv, vaktmästare av sin egen grav under de vördade århundradena. Kyssar och tårar som fällts över hans grav har flagellerat hans bröst som en tinderbox. Folkmassor och horder av troende har deponerat sina oskulatorönskningar på helgedomen som en Hoque (la robla y el alboroque de sanctidad). Härifrån till evigheten. Santiago är inte en riktig stad som Jerusalem. Överväldigar. För att dämpa den flämtande förtryckskänsla som den förmedlar (la abofellada) på besökaren, måste du tillgripa de flesta snåla källor. Riveiro är ett bra vin om man tar det med måtta.

 

Den natten kunde jag inte heller. Santiago var för mycket. Jag kände dess blåmärken profetiska atmosfär över mig. Det var därför jag blev full och på väg hem vid den första korsningen som ledde vägen till Asturien bad en civilgarde mig att dra, de tvingade mig att avlägga alkoholtestet och jag kunde inte klara det. Böter på 75 000 pesetas, tre månader utan körkort. Det var apostelns förbannelse. Galicien är den enda regionen i Spanien där du kan se tomtar och häxor gå längs landsbygden eller klättra på grenarna på de stora ekarna. dess kyrkogårdar (composita) är en brokig brokig. En dödskultur. Galicierna tror på uppenbarelser. Spökpromenaden i byarna med lador och höstack i gryningen: Sancta Compaña, den overkliga pinnen av almas en pena, visioner av trollkarlar i midnattsprocessioner, någon ringer klockorna i klockstapeln i kyrkor i ruiner, klockorna börjar ringa, ben under lång tid gömda på botten av sjön lik av människor som drunknade tillbaka igen på marschen. Vi har i Iberia vårt speciella helgonens Irland. Och där var jag nedsänkt i en dyster och skröplig labyrint

Santiago är dock en trist stad som Jerusalem. Dricka är tillåtet och kvinnoskap tolereras men extramuralt. Den knappa halvtimmen jag tillbringade med min mulata var värd mycket mer än hela pilgrimsfärden.

Man har dock en plikt att leva och följa legender och myter.

La Santa Compaña är en myt på samma sätt som Stenpråmen med de jordiska kvarlevorna av Boanerges, ett piller svårt att svälja, tillhör den allegoriska fiktionens rike, där religion korsar vidskepelse.

 

Dessa blandade ingredienser leder oss trots allt till det triumferande landskapet av konsten att forma stenplattor i Portico de la Gloria. Där har stämjärnet full av inspiration och hängivenhet av Maestro Mateo de sista orden. Jag är inget annat än en cintero av den enorma poesi som kristen konst har.

Men Compostela behåller den esoteriska profilen av Gnosis grundad i de Nya Skrifterna. Gnosis kommer från ön Knossos (Kreta) som frammanar hålrummen som leder till labyrinten, vi är omgivna av labyrinten som ramar in våra jordiska liv. Det stora stödet för den gnostiska kunskapen, ett annat förhållningssätt till Gud, är den fjärde gudsbesvärjelsen. Johannes skriver på ett gudomligt obegripligt sätt. Han var lärjungen som älskade Jesus, en annan åskans son, bror till Jack.

Det är en del av de mysterier som Santiago avslöjade: dess johanniska kopplingar. Med sina skal eller mer